en måndagig tisdag

Två kalla, halvdruckna temuggar på soffbordet plockade jag bort igår, vaknade till ett telefonpling imorse, och nu sitter jag i en nästa tom korridor och försöker komma ihåg vad jag, innan midsommar, tänkte att jag skulle skriva efter "Mapping the significant places this way, also illustrate how they are not always either close to the residential area or in the city center", samtidigt som jag bara skulle vilja fixa allt jag hittills skrivit rent språkligt.

Det blir som det blir

Jag ligger i min säng hos mina föräldrar, bara en dryg kilometer från koordinaterna i min tatuering. Två katter ligger tunga på mina ben. Det har varit fin midsommarafton i Karis-Lojo, mer mat än vad som kan ätas, bastubad och tre dopp i kall sjö, idag fick jag ett meddelande när jag tänkte att jag vill skriva nått. Sedan skrev jag tillbaka något med tillägget this is probably something I shouldn't och så tänkte jag hur galet det är att det bara gått åtta dagar. Små steg, har jag tänkt, små steg och beredd på att det inte leder nånvart.

När all is good blir det ännu bättre

Mera promenad, mera promenad där en hackspett figurerar (i lördags en som hackade i stolpe, idag en som matade sina ungar i en trädstam). Mera goda nyheter på jobbfronten.

All is good

Ett kuvert ligger på hallmattan. Jag öppnar det och visar sig vara meddelande om beviljande av forskningsfinansiering. Går från ställe till ställe hela fredagen, tills jag glad går hem. Spelar säsongens första tennis i gassande solsken, går upp och ner för Luolavuori i två timmar istället för tio minuter som sträckan skulle kräva, får fler myggbett på benen än jag kan räkna. Det blir söndag, jag går på tretimmars födisbrunch med vänner, halvvägs tittar jag på telefon, har fått ett meddelande, fortsätter äta marshmallows och hemma börjar jag en Orange is the new black maraton. 

Att cykla med hjälm

Det är tisdag klockan sex och solen lyser. Efter att jag låst upp cykeln lägger jag hjälmen, som jag börjat använda veckan innan, i cykelkorgen. Går några steg, men ångrar mig och stiger på cykeln. Ångrar mig igen, stiger av, tar hjälmen från korgen och cyklar med hjälmen på huvudet. Tänker att det går fortare att cykla än gå. Tänker att det är löjligt att cykla med en hjälm i korgen. När jag svänger från Fänriksgatan till universitetsområdet, tänker jag att jag blivit räddare för att falla med åldern. Jag ginar över Educariums gård, min väska och nycklar som ligger i cykelkorgen hoppar och skramlar, jag tänker att det hörs att jag kommer. När jag cyklar under infartsvägen kör ett tåg på bron, jag tänker att en hjälm hjälper väldigt lite mot ett tåg. Jag möter en cyklist utan hjälm, men med en mössa. Jag tänker på huvudets innehåll. Jag möter en cyklist med likadan hjälm som mig och jag tänker att hjälmen faktiskt är ganska snygg. När jag cyklar förbi Påsankan, tänker jag att jag stannar vid Siwan närmast mig för att handla bröd. Jag cyklar förbi utomhusgymmet och Q-vuorenkenttä, där det andra dagen i rad är fullt med människor. Vid Siwan bestämmer jag mig för att åka förbi, jag behöver kattsand så jag åker med bil istället. Senare, tänker jag. Jag svänger in på  den enkelriktade gatan som jag bor vid, orkar inte cykla runt. Cyklar på trottoaren. Tänker att det är i alla fall bättre än på vägen, kanske. Tänker att jag stiger av om jag ser någon annan på trottoaren. Jag funderar vad jag ska ha på mig på arbetsintervjun följande morgon. De här byxorna i alla fall, tänker jag. Jag ser en person med en hund på trottoaren. Jag är ett höghus från mitt hus. Jag hoppar av cykeln. Och ramlar. Jag ligger på trottoaren, fortfarande hållande i cykelstyret. Personen och hunden står en bit framför mig och stirrar. Jag tänker att mitt vänstra knä gör ont. Jag tänker att hjälmen inte behövdes den här gången. Jag tänker att jag inte borde ha tänkt så mycket och att inte jag borde ha lagt det på minnet. Jag tänker att det var bäddat för att något skulle hända. Jag tänker att jag inte kan ha söndriga byxor på intervjun. Jag tänker att jag borde ha gått till Siwan. Jag tänker att mitt ben antagligen blöder. Jag tänker att jag måste släppa styret för att komma upp från marken. Och så haltar jag hem de sista metrarna.

Och idag gick jag.

Böcker i maj

Månaden kunde nämnas som: lyssna på klassiker jag tänkt lyssna på i evigheter, eller: hur kan jag aldrig i mitt liv läst en Tove Jansson-bok utan bilder tidigare, eller: inkörsport till psykologiska thrillers.

Dvärgen får tre ondskor av fem möjliga.

Den andra kvinnan får tre feminismer av fem möjliga.

Trollkarlens hatt får tre förvandlingar av fem möjliga.

Farlig midsommar får fyra teatrar av fem möjliga.

Pappan och havet får fyra fyrar av fem möjliga.

Den osynlige mannen från Salem får två kungsholmsgator av fem möjliga.

Öppnas i händelse av min död får tre brev av fem möjliga.

Onda flickor får fyra hemligheter av fem möjliga.

566 dagar efter disuptation

När jag i maj två veckor i rad höll föredrag om min fyrahundratio dagar gamla (eller mycket äldre eftersom sista punkten skrevs flera månader tidigare) avhandling tänkte jag att det var sista gången. Det var det tydligen inte. Fick nyss ett mejl som undrade om jag vill hålla ett föredrag om den i oktober.

Blogginlägget som skulle handla om en premiär för mycket, men istället blev en uppräkning på krogar

För en vecka sedan, förra söndagen satt jag hemma. Precis som jag gjort på lördag. Precis som jag bestämt mig för att göra. Men det blev fel. Fick en såndär löjlig ångest som gick så långt att det inte hjälpte fast jag sa till mig själv att den var helt ologisk, som gick så långt så att jag inte klarade av att höra av mig till någon och säga att nu jäklar måste jag ut från den här lägenheten, se lite människor, vara social. Så kom måndag. Genast bättre. Så kom tisdag, ännu bättre. Skrivträff på Portti.

Och på onsdag en premiär, åkte till Pargas för poesicafé. Satt i publiken och hörde någon annan uppträda med tre av mina dikter. Blev himla, himla berörd. Väldigt maffig känsla.

På torsdag en premiär, eller sommarpremiär. Precis som förra sommaren började jag den med att gå till Varvstorget, sitta på stenplattor utomhus i en timme och titta på nationalbaletten. Konstaterade att min smak inte alls ändrat sen ifjol. Tittade på modern dans men tittade mer på telefon eller publiken vid klassisk balett. Fortsatte med traditionell visit till RantaKerttu, kom på att det var säsongspremiär av Ydintalvipuutarha som brukar höra till mina sommartorsdagskvällar. Och där hände premiären som jag kunde vara utan, tappade bort telefon. Upptäckte det först några timmar senare, men visste då inte när jag förlorat den. Tog det förvånansvärt lugnt. Tänkte mest att det ordnar sig alltid. Vilket det gjorde! För nästa dagen ringde jag från jobbet till RantaKerttu, eftersom jag redan kvällen innan kollat på Ydis. På fredag var jag så trött att jag inte gick ut. Chocken. På lördag var jag istället så pigg att jag var både till Bar Kuka, Koulu och grillkiosken. Var ljust ute när jag kom hem och sov följande dag till ett.

Och den här söndagen, ingen ångest, sett inte en levande människa, inte pratat med nån. Hemligheten är tydligen att vara social minst varannan dag. Det ordnar sig alltid.

Giv mig styrka

De senaste dagarna har jag prickat in platser som nämns i mitt forskningsmaterial. Nu vet jag var Tilhenkenttä och Wäinö Aaltosen koulu finns. Skolan finns inte alls nära museet kan jag meddela.

Idag: upptäckte att jag bara får lägga till 150 platser, behöver lägga till sammanlagt 485. Betala $39 per månad är nu frågan, eller använda massa tid till att hitta ett annat ställe och göra allt på nytt (förutsatt att ett sådant ställe finns).